lördag 7 januari 2017

Att vara förälder

Varje dag är jag stolt över min dotter. Hon imponerar på mig så jag knappt tror det är sant. Hon är omtänksam, påhittig, bestämd, rolig och så jäkla cool. Och hon är två år.

Varje dag är jag också rädd. Jag är rädd för saker som står i tidningarna om våldsdåd, sjukdomar och fula gubbar som blir presidenter i mäktiga länder.
Jag är rädd för att jag inte ska vara tillräcklig, att jag inte ska upptäcka tecken på sjukdomar i tid, att hennes astma ska bli värre, att hon ska granska sig själv så som jag granskar mig. Jag är rädd för stormar, vassa kanter och höga höjder. Allt är en fara.

Fast den där lilla personen. Hon överkommer redan så mycket i livet. Visst kanske kan jag smittas av hennes nyfikenhet och rika fantasi! Älskar hennes energi. Den är innerlig och varm. Och yvig! Hon är bäst. Hon är den bästa människan jag vet! Min Pella!

lördag 29 oktober 2016

Zzzz

Kan inte sova. Ligger och lyssnar på alla ljud i och utanför rummet. Det är storm ute. Pella andas häftigt, Henrik snarkar emellanåt. Kylskåpet ger ifrån sig sina ljud. Mina ögon svider men jag kan inte sova. Är orolig i kroppen på nåt vis. Har varit dålig och hemma från jobb i två dagar men nu känner jag mig bättre. Men ändå inte riktigt.
Okej, nu somnar jag snart. Behövde kanske bara berätta för mig själv om hur trött jag faktiskt är!
Vet att detta inte blir ett vettigt inlägg att bryta tystnaden med men så får det bli.
Bättre lycka nästa gång!

/Maria

söndag 4 september 2016

När livet kommer emellan

Ja, här inne har det varit tyst ett tag. Både Mimmi och jag gillar att skriva av oss, dela med oss av både positiva och negativa tankegångar.
Men när saker och ting i livet blir extra tungt och energin går åt till annat så finns det tyvärr sällan något över.  Och så har det varit nu under den senaste tiden. Jag kan inte tala helt för hur Mimmi tänker men jag gissar att även hon behöver lite mer tid att samla kraft.
Jag hoppas att det som kräver vår energi och uppmärksamhet just nu, lugnar sig snart.
Främst för vår hälsas skull!
Kram till er alla!

fredag 19 augusti 2016

Skryt?

Vill bara berätta om våra fina barn. Pella är ju vår dotter och Göte är vår håriga jättebebis (han är alltså en hund, för den som missat det).

Pella och Götes relation är väl inte fullständigt ömsesidig. Men den är väldigt nära att vara det.
Pellas första ord var "dötte" (Göte <3).
Det har varit och är fortfarande helt underbart att se att de accepterar och uppskattar varandra på sina egna små vis. Göte har fått vara med från det att Pella var nyfödd. Han har fått nosa, ligga nära osv. Men vi har gränsat honom med bus och sagt åt honom när det varit för lite plats åt honom i soffan osv. Han är ju lite klumpig ;).
Pella har alltid fått och får fortfarande instruktioner om hur man klappar Göte. Att ta mjukt och försiktigt, pussa och krama, inte banka eller slå måste in i hennes kunskapsbank. Varken Göte eller andra djur tycker om när man bankar på dem, man måste alltid vara snäll mot Göte (djuren).
Bara mamma och pappa får ta Göte inne i munnen, brottas med honom osv.
Pella älskar Göte och Götes tålamod är så himla stort. Han har aldrig nånsin morrat åt Pella! När han får nog av henne så flyttar han på sig. Och då får inte Pella gå efter.

Både jag och Henrik tycker det är superviktigt att lära Pella att respektera framförallt Göte men såklart alla djur.
Respekten finns väl inte där än (hon retas gärna med att locka honom med mat, går till honom när han vilar osv.). Men hon är på god väg och vet vad som gäller när vi säger åt henne att låta honom vara.

De är det bästa små personerna!


/Maria

torsdag 11 augusti 2016

Att vara nervöst "lagd"

Eller ja, nervös som person kanske jag ska säga istället. Vet knappt vad som menas med att vara "lagd" på nåt vis. Sägs ju i så himla konstiga sammanhang. 

Hursomhelst: jag vet att jag är en nervös person. Eller orolig, eller båda. Och det visar sig i diverse situationer (diverse är förövrigt ett nytt favorituttryck, har jag märkt...). Exempelvis så blir jag nervös/orolig när:

- någon inte svarar på sms på läääänge (typ en timme). Folk kan ju omöjligtvis ha annat att göra!
- jag är på ett ställe som jag tycker verkar vara för personer som är lite finare än vad jag passar in i.
- när saker inte är planerade i förtid, samtidigt som jag hatar att planera saker själv. Ibland är det skönare när andra bestämt vad jag ska göra... (Hej bakåtsträvare).
- när jag ska hålla i kalas/fest/middag. Åååååh så nervöst. För att jag inte vet i förväg vad folk ska tycka om det jag planerat/gjort för sällskapet.

Ja, hörni, detta är bara några av de saker som gör mig jobbigt nervös och orolig. Ibland går det så långt att jag sluter mig i mig själv och inte förrän allt är över kan jag slappna av!

Livet... Det består av så himla många plåster man måste lära sig att riva av. Bara göra, inte fundera så förbannat mycket på allt! Men det är ju så himla megajättesupersvårt!